Ond, bråd död.

Den senaste tiden har jag känt mig så känslig. Pms kanske? Jag har skyllt på det i alla fall... Men, jag inser samtidigt att det nog inte är så enkelt. Jag tror att världen har drabbat mig. Jag är ledsen. Inte för att jag personligen har någon anledning att gråta. Just nu har jag det väldigt bra och är glad och nöjd med livet som jag lever.

Att se nyheterna på tv eller läsa tidningen brukar kännas helt ok. Det är tragiska notiser varje dag och någonstans har jag blivit van vid att få rapport om attacker runtom i världen. Ibland får jag dåligt samvete för att jag inte reagerar på det. Det är så enkelt att zappa eller bara vända blad. Vardagsmat. Och de flesta har det så. De flesta vänder blad och funderar över om de ska cykla eller ta bussen till jobbet, om de ska köpa den där klänningen som var så fin, vart ska jag ställa den där vasen jag fick i födelsedagspresent osv. Sen glömmer alla bort att det igår dog 20 personer på en gata i Irak, varav 7 var barn... Och så måste det kanske vara? Det kan inte vara bra att ta in allt ont som händer i världen. Man måste få vara glad också. Livet får inte stanna för att andra har det dåligt. Men man måste kanske stanna upp ibland och reflektera över hur man lever och hur det påverkar andra i världen?

På senaste tiden känns det inte som om det gått att vända blad. Bilden av barnet som är så svag och undernärd att andningen bara kommer stötvis. Bilden av ett annat barn vars hud börjat lossna och ger öppna sår som flugorna samlas i på grund av undernäring. Bilderna på människor som lider så mycket att det inte är möjligt att ta in har etsat sig fast i huvudet på mig. Tårarna bara rinner.

Som barn tänkte jag ofta, ofta, ofta på de där andra barnen som de vuxna pratade om ibland när jag inte ville äta. De svältande barnen i Afrika. Jag kunde inte förstå hur det kunde vara så orättvist. Varför de inte bara kunde få min mat. Visserligen skulle de också tycka att den var äcklig, det förstod jag ju, skitäcklig efter att ha legat i ett brunt kuvert i flera dagar på posten. Men ändå...

Jag kunde inte förstå hur landgränserna skapade så stora begränsningar oss människor emellan att jag kunde sitta här i Sverige och ha det så bra och att de inte hade det bra. Avstånden måste vara gigantiska eftersom ingen hinner dit i tid och min bild av världen blev att varje land var en egen planet och jag trodde att man var tvungen att åka ut i rymden för att komma till ett annat land. Jag hade ju hört att det var ganska krångligt att åka ut i rymden.

Sedan ändrades min uppfattning till att det var stora, stora staket eller murar som var utsatta längs varenda landsgräns i hela världen. Alla hinder för att kunna hjälpa var stora och fysiska, oöverkomliga. Det måste ju vara så svårt att nå fram. Fysiskt omöjligt.

Det är faktiskt inte fysiskt omöjligt att nå fram och ge den hjälp som behövs. Det är helt andra hinder som är i vägen. Politik, egoism, girighet, försummelse, gränser, olikheter, okunskap...

Jag har inte förändrat mina tankar så mycket sedan jag först började tänka någon gång i början av 80-talet. Jag har svårt att förstå varför människor inte bara kan vara snälla mot varandra. Om alla bara bestämde sig för att vara snälla mot varandra, så enkelt tyckte jag då. Lite svårare tycker jag nu. Men ändå!

Den senaste tiden har jag tagit in allt, det är svält och torka i Östafrika, det är bomb och dödsskjutningarna i Norge, det är den där båten som skönk med över hundra människor i Ryssland, det är ett tåg som krockade i Kina, det är bilolyckor och det är regn och när föreställningen blev inställd igår så kände jag hur musten gick ur mig.

Jag drömde mardrömmar i natt. Min ilska, sorg och frustration i drömmen var enorm. Det var allt på en gång. Jag kände mig helt hjälplös samtidigt som det i drömmen var jag som höll i en pistol. Jag ville gömma mig och komma undan och jag ville att alla andra skulle försvinna och jag ville vara ifred.

Ett problem är att jag alltid läser alla kommentarer till diverse artiklar jag hittar på nätet och det gör allt ännu värre. När tårarna rinner på mig för att människor lider så fruktansvärt på vissa håll finns det människor som kommenterar att vi inte borde hjälpa andra länder eftersom vi i första hand ska hjälpa våra egna i Sverige. Att det faktiskt finns dem som lider här... Jag blir mållös. Vi har ett sjukvårdssystem och en välfärd som är i topp i världen. Det kan bli bättre och mycket är förjävla illa här i vårt eget land, men, MEN det går inte jämföra med hur illa det är i andra länder. Och varför måste det ta ut varandra? Bara för att man ger och hjälper de som har det allra, allra svårast så slutar inte vårt samhälle fungera.

Samma människor var snabba med att kommentera bomben och dödskjutningarna i Norge med sina fördomar. Snabbt var det många som "visste" att det var islamister som gjort detta. Och någon kommentar sa att "Om det är muslimer som har gjort detta ska de aldrig få finnas i Europa mer." Ja, detta hat mot andra människor. Människor som man bestämt är av en annan art och ras som inte är lika mycket värda som vi själva. Det är det som utgör de största hindrena i världen. Många vill inte hjälpa de andra för de har bestämt att de inte är värda hjälpen. De andra är ju onda, de är ju inte som vi. Hat och maktutövande och tanken att vissa är mer eller mindre värda utgör de största hindren och skapar de största gränserna.

Många kommentarer kring hjälpinsatser lyder "Jag skänker inget för det kommer ändå inte fram, så det är ju helt onödigt". När man är snål är det lätt att hitta på ursäkter för att slippa bry sig. Slippa få dåligt samvete. Jag får dåligt samvete om jag inte bryr mig. Om jag inte läser på det minsta om hur det ser ut i världen och hur jag kan hjälpa till.

Jag är arbetslös och det är trist, men jag kan skänka pengar varje månad. En hundralapp varje månad klarar jag mig utan. Jag har det på autogiro och jag märker ingen skillnad alls i hur jag lever mitt liv. När jag känner att jag har det lite extra bra med pengar kan jag skänka engångssummor som är större. Jag kommer aldrig någonsin få det så illa så att jag inte kan hjälpa andra. Jag har det för bra för att det skulle kunna inträffa. Mitt sociala skyddsnät är fungerande. De flesta i Sverige idag har det som jag eller bättre. De flesta kan undvara en hundralapp, de allra flesta skulle kunna undvara en 1000-lapp. Lätt att spara ihop igen. Hur? Ta cykeln i stället för bilen. Ät hemma i stället för på restaurang, skippa klädinköp en månad. Vissa kanske inte har råd att skänka mer än kanske en 10-krona. Men om man kan skänka en liten guldpeng så gör det. Många bäckar små ni vet...

Jag skänker pengar varje månad. Den här månaden ska jag skänka extra mycket!
Välj den organisation du tycker verkar bäst. Läs på en kort stund. Det tar inte upp så hemskt mycket extra tid av ditt liv!

Unicef:

Unicef har FN:s uppdrag att kämpa för att reglerna i barnkonventionen efterlevs och att barn får sina rättigheter tillgodosedda. Det viktigaste för Unicefs insats i östra Afrika är behandling av undernärda barn samt att se till att familjerna i flyktinglägren har tillgång till rent vatten och toaletter, sjukvård och utbildning. Enligt Unicef räcker 1 160 kr till 2 000 påsar vätskeersättning, som kan snabbt och effektivt bota uttorkning som följd av svår diarré.

Här kan du skänka via nätet:

Du kan också sms:a UNICEF till 72 900 så skänker du 50 kronor till UNICEFs katastrofarbete runt om i världen.



Röda korset:

Internationella Röda korset har vädjat om 39 miljoner kronor i stöd för insatserna på Afrikas Horn. Svenska röda korset har hittills bidragit med tre miljoner som ursprungligen kommer från Sida. Men mer pengar behövs från privatpersoner, enligt organisationen.

Här kan du skänka via nätet.

Du kan också sms:a AKUT TORKA till 72900 och skänker därmed 100 kronor.



Svenska kyrkan:

Enligt Svenska kyrkan räcker 60 kronor till att förse 100 hushåll i Etiopien med rent vatten i en månad.

Här kan du skänka via nätet.

Du kan också SMS:a ordet HUNGER till 72950 och skänker därmed 50 kronor.



Diakonia:

Gemensamt bistådsorgan för fyra svenska kyrkor – Svenska Alliansmissionen, Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska baptistsamfundet. Diakonia finns på plats i Somalia, Kenya och Uganda för att bistå torkdrabbade människor med mat och vatten. Extra viktigt är arbetet med att förse skolbarn med mat.

Här kan du skänka via nätet.

Plusgiro: 90 33 04-4



Plan:

Organisationen utvärderar vilka akuta insatser som behövs i samarbete med drabbade familjer, andra organisationer och myndigheter i Kenya, Södra Sudan och Etiopien. Organisationen har akuthjälp på plats. Enligt Plan räcker 390 kronor för mat till ett barn och en mamma i tre månader.

Här kan du skänka via nätet.

Du kan också sms:a KATASTROF till 72910 så skänker du 50 kronor.

Plusgiro: 900731-1 då kan du märka insättningen KATASTROF.



Rädda Barnen:

Politiskt och religiöst obunden organisation med verksamhet i flera delar av världen. Arbetar för barns rättigheter med FN:s barnkonvention som grund.

Tillhandahåller vatten, vattenreningstabletter och vattenfilter. Behandlar undernärda bard och hjälper familjer att få råd att överleva genom att distribuera matkuponger.

130 kronor räcker till: Rent vatten-kit med tvål, hink och vattenreningstabletter under en månad för en familj.

150 kronor: Myggnät för tio barn.

150 kronor: Antibiotikabehandling av ett barn med livshotande infektion.

500 kronor: Mat med högt kaloriinnehåll för 150 barn som lider av allvarlig undernäring.

Här kan du skänka via nätet.

Du kan också sms:a 10KATASTROF (10 kr), KATASTROF (50 kr) eller BARN (200 kr) till 72950.

Plus/bankgiro: 902003-3. Märk insättningen "katastrof".



UNHCR:

Skänk genom 90-konto 90 01 64-5, eller en gåva genom sms.

SMS:a FLYKTING till 72970 för 100 kronor eller FLYKTING 50 för femtiolappen.



Läkare utan gränser:

Sätt in ett valfritt belopp på postgiro 90 06 03-2 eller bankgiro 900-60 32. Märk talongen "Akutinsatser". Eller sms:a LIV till 72 970 så skänker du 50 kronor.



PMU, pingstmissionens utvecklingssamarbete:

1) Hemsidan www.pmu.se, under "Stöd arbetet", välj "Torka Östafrika".